Varning, Anton Karlsson. Inget nordiskt land har vinstbegränsningar i vård och omsorg.

Ordförande i SSU Varberg, Anton Karlsson, har skrivit en replik på debattartikeln “Vinstbegränsning minskar valfriheten” i Hallands Nyheter. Karlsson menar bland annat att Sverige är unikt att tillåta marknadsintressen inom allmännyttan.

”Vinsttak i välfärden handlar till skillnad från löntagarfonder inte om att avskaffa äganderätten utan snarare reglera den. För när marknadsintressen får överhanden i den offentliga sektorn är det de mest utsatta i samhället som drabbas, gamla, nyanlända och sjuka. Att pengar till allmännyttan ska satsas på just allmännyttan är inget radikalt förslag, så, det är en demokratisk princip. Faktum är att alla länder utom Sverige resonerar så.”

Det var ord och inga visor. Men hur väl stämmer orden med aktuella fakta. Mytpolisen reder ut.

Låt oss först ta Karlssons uttalande ”vinsttak i välfärden handlar inte om att avskaffa äganderätten utan snarare reglera den”. Rent formellt stämmer detta. Men det vinsttak som föreslås, 7 procent på operativt kapital plus statslåneräntan, innebär i praktiken ett avkastningsstopp. Det luriga är skillnaden mellan operativ kapital och omsatt kapital som man vanligtvis beräknar vinst på.

En rapport från revisionsbyrån PwC visar att vinsttaket i förlängningen medför att majoriteten av företagen, men även stiftelser och ideella verksamheter, tvingas ner till en så låg vinstnivå att långsiktig drift blir omöjlig. Med dessa regler tar det minst tolv år att spara ihop till en buffert motsvarande tre månaders intäkter – något som behövs för sämre tider och oväntade utgifter.

Är Sverige unikt med att tillåta marknadsintressen i allmännyttan? Först vill Mytpolisen bara påminna att marknadsintressen finns i många andra offentlig upphandlade verksamheter, bland annat inom infrastruktur, bygg- och it-sektorn. Mer detaljer finns i Dagens Samhälles skrift den offentliga marknaden. Dessutom äger staten själv flera företag med marknadsintressen och höga avkastningskrav.

Vad gäller välfärden i våra grannländer i Norden, vilka i huvudsak har offentligt finansierad välfärd, finns det både privata utförare inom äldreomsorg och sjukvård. Inget nordiskt land har vinstbegränsningar i vård och omsorg, och utvecklingen går mot mer valfrihet i hela Norden.

En ytterligare punkt som Karlsson nämner är att det saknas koppling mellan kvalitet och effektivitet å ena sidan, och vinst å andra sidan. Som Mytpolisen visade i haffningen av Lillie Karlsson finns det snarare korrelation mellan vinst och kvalitet.

Mytpolisen vill också slutligen bara informera att varken Aleris, Attendo eller Frösunda är riskkapitalbolag, som Anton Karlsson skriver i artikeln. De är vård- och omsorgbolag.

Attendo är noterat på börsen där ägarna både är småsparare och investerare som statliga Nordea samt andra och tredje AP-fonden. Aleris ägs Wallenbergs Investor som i över hundra år har varit aktieägare i stora etablerade svenska företag som bland annat Ericsson, Electrolux, Atlas Copco och ABB. När det gäller de drygt 14 000 vård- och omsorgsföretagen har 93 procent färre än 20 anställda, och 87 procent har färre än tio anställda.

Mytpolisens utslag
Genom att utmåla Sverige som extremt i vård och omsorgsfrågan vill Karlsson framställa Välfärdsutredningens förslag som en räddare för välfärden. Inget av påståendena visar sig vara särskilt tillförlitliga. Mytpolisen utfärdar en varning till Anton Karlsson.

Källor
PwC (2016). Avkastning på bokfört operativt kapital i välfärdsbolag.
Morin, A. (2012). Privata företag inom skola, vård och omsorg i de nordiska länderna – en översikt.
Soliditet/Bisnode (2017). En undersökning av samtliga vård- och omsorgsföretags årsredovisningar 

Originalartikeln här.