Låt oss ta en nykter titt, Mikael Ybert och Kjell Olsson.

Mikael Ybert och Kjell Olsson på svenska pappersindustriarbetareförbundet (Pappers), har gett sig in i debatten om vinster i välfärden. I debattartikeln ”Välfärd istället för vinst” publicerad i Arbetarbladet den 20 februari, argumenterar de bland annat för att mindre pengar ska gå till privata företag.

De konstaterar följande:

”Nu finns ett färdigt förslag från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som visar hur medborgarna i framtiden ska kunna välja mellan olika leverantörer av välfärdstjänster, utan att alltför mycket av skattepengarna försvinner ner i privata fickor. Ett visst, rimligt rörelseresultat ska tillåtas, men inte mer.”

”Nej, låt oss sortera bort de osakliga påståendena ur välfärdsdebatten, de som hörs när vinstintresset desperat talar i egen sak. Vi kan istället nyktert konstatera att vinstbegränsning inte är något hot mot valfriheten. Det enda som hotas är strömmen av skattepengar som idag rasslar iväg till privata fickor och skatteparadis.”

Hur ligger det egentligen till med rörelseresultat och valfrihet? Mytpolisen sätter saftblandaren på taket och ger sig ut i saklighetens tjänst.

Till att börja med kan vi återigen bena ut det här med vinsttakets utformning. Kjell och Mikael menar att ”Ett visst, rimligt rörelseresultat ska tillåtas, men inte mer.” Regeringens förslag, som bygger på Reepalu-utredningen, säger emellertid ingenting om rörelseresultat. Det är istället beräknat på det ovanliga måttet bokfört operativt kapital. Denna skillnad kan låta bagatellartad, men är av mycket stor betydelse i sammanhanget.

Operativt kapital handlar om det kapital som satsats i investeringar. För industriföretag är detta ofta högt eftersom det finns stora behov av investeringar i maskiner, lokaler, fordon och annat. Men i tjänsteföretag är det annorlunda. Välfärdsföretag utmärks av litet behov av så kallade anläggningstillgångar och hög andel personalkostnader. Investeringarna utgörs istället av exempelvis utbildning och kvalitetssystem, men det räknas inte i det operativa kapitalet. Måttet slår därför fel och blir inte alls ”rimligt”, till skillnad från Mikael och Kjells tes.

Sedan har vi det här med att ”vinstbegränsning inte är något hot mot valfriheten”. Den föreslagna vinstbegränsningen på sju procent av bokfört operativt kapital skulle för den absoluta majoriteten (80 %) av välfärdsföretagen innebära att vinsten i realiteten begränsas till mellan noll och två procent. För att sätta detta i perspektiv skulle det innebära att det tar minst tolv år att spara ihop till en buffert motsvarande tre månaders intäkter. Ekonomiskt sunda företag skapar utrymme för nedgångar, vilket i praktiken blir mycket svårt med det föreslagna vinsttaket. Konsekvensen blir att 4 av 5 företag riskerar att behöva lägga ned, enligt en rapport från PwC. Eftersom företag riskerar att lägga ned utgör detta ett omfattande hot mot valfriheten, vilket står i bjärt kontrast till Kjells och Mikaels utspel.

Mytpolisens utslag
Mytpolisen uppskattar Kjells och Mikaels ambition om ett ”nyktert” förhållningssätt i debatten. Samtidigt förargas han över den uppenbara kunskapsbristen gällande ekonomiska nyckeltal och hur de i sin tur påverkar valfriheten.

Mytpolisen tjänstgör i saklighetens namn och efter att ha blåstestat inläggets nykterhet är svaret tydligt: en faktaöverträdelse har begåtts.

Mikael Ybert och Kjell Olsson tilldelas varsin mytstämpel.

Källor
Revisionsföretagets PwC:s rapport ”Rörelseresultat i välfärdsbolag – en jämförelse”.
Regeringens utredning: Ordning och reda i välfärden, SOU 2016:78